Apostlagärningarna 15

Vi får läsa om mycket diskussion man hade där bland de

första kristna. Vilka krav skulle man ställa? Vad skulle man

kräva av någon som ville vara en kristen?

Tycker mycket om orden ”Den helige Ande och vi”. Jag tänker

att det idag nog skulle krävas en hel del mod att uttala dem. Man

kanske får för sig att andra tänker ”vem tror hon att hon är?”.

Och kanske det ändå inte helt handlar om att det där måste du göra,

”du måste ha en sån nära relation med Den helige Ande att du kan uttrycka

dig på liknande sätt”.

Däremot kan jag känna mig en del lockad till en sån möjlighet.

Tänk att jag får. Du får. Vi får. Längtar mycket gå från ord till

handling. Längtar orka.

Den helige Ande och vi har nämligen beslutat att inte lägga någon börda på er.

Apg.15:28

Märkte du - ingen ska behöva ställa krav på dig som blir övermäktiga.

Men utan Jesus går det inte. Jesus är vägen Utöver det finns inga krav.

Skönt också för mig att läsa.

Apostlagärningarna 14 talar om frimodighet för mig.

Och när hedningarna och judarna med sina ledare gjorde upp en plan

att misshandla och stena dem, fick apostlarna reda på det och flydde till

städerna Lystra och Derbe i Lykaonien och trakten däromkring. Där

fortsatte de att predika evangeliet.

Apg.14:5-7

Tänker att det känns på något sätt bra att de flydde, men de stannade inte med fly.

De fortsatte predika evangeliet.

När du läser hela kapitlet kan du kanske känna dig lite av andfådd. Det gjorde jag.

Vad mycket de gjorde. Hur orkade de? Det var säkert så att de upptäckt det värdefulla

i tron och de visste att Gud var med dem. Gud öppnade dörrar. 

I slutet av kapitlet får vi läsa om hur de återvänder till där de började.

Jag lägger märke till hur de inte ”klappar sig själva på bröstet och tycker

de är duktiga”. De ger äran till Gud. Tänk att få ha den relationen. 

Och de tog en liten slags paus. De stannade ganska länge på en plats.

Tillåt dig andas ut tänker jag. 

Och när de hade kommit dit, kallade de samman församlingen och berättade

om allt vad Gud hade gjort med dem och hur han hade öppnat trons dörr för

hedningarna.  Och de stannade ganska länge där hos lärjungarna.

Aog.14:27-28

Apostlagärningarna. Kapitel 13 har vi kommit till i schemat. 

Det är ett långt kapitel. 52 verser.

Det handlar om Barnabas och Paulus. Om deras tjänst.

I början får vi läsa om hur de blir utsända. Men inte själva.

Först är det en grupp människor som står bakom dem och

hejar på. Och sen står de om hur de blir utsända av den helige Ande. 

Vi behöver inte, hoppas du inte känner dig ensam, vara ensamma.

Nog kan de nog vara så att man ibland kan känna sig ensam, men

det är inte Guds tanke tänker jag. Gud låter oss arbeta tillsammans.

Utsända förresten... Kommer med glädje ihåg en predikan i Mölndal

en gång om att vara kallad. Att Gud inte skickar iväg, sänder ut, på chans.

Han är redan där. Tyckte om tanken.

När Paulus och Barnabas var ute hade de också Johannes som medhjälpare

står det. Vad värdefullt det är med medhjälpare. 

Lägger märke till hur Paulus vågade vara rak i sin undervisning.

Hur han visade på att bara Jesus gällde. Uppmuntrar mig till att

vara tydlig.

Paulus och Barnabas gick till synagogan (judarnas kyrka) och när

det gavs tillfälle att dela ett ord tog de vara på det. Längtar mycket

efter att vara en som tar till vara. 

Varje litet tillfälle kan komma att få betyda. Det vill jag tänka på.

Det vill jag våga.

När sen förföljelse sattes igång mot Paulus och Barnabas skakade

de dammet av sina fötter och begav sig där ifrån. 

Tycker om beskrivningen av att skaka dammet av sina fötter. Tänker på

att du och jag är inte ämnade att saker som vi har behandlats fel med ska

gro fast. Vi är värda att skaka av. Så gott det går.

Sista versen: Och lärjungarna uppfylldes av glädje och den helige Ande.

När de precis hade varit med om förföljelse betydde det inte att Gud

lämnat dem. Han var kvar. Det önskar jag gärna till dig och mig att vi

ska förstå att även mitt i det svåra finns Gud med. Och gärna att vi kan

få fyllas av glädje från Gud.  

Apostlagärningarna 12. Tänker på Petrus som var i fängelse. 

Han var bunden och på natten vaktade två vakter honom, en

på var sida. Och utanför rummet var det andra vakter.

Undrar om han kunde sova på riktigt?

Han var helt omringad av hinder. Men en ängel räddade honom.

Funderar på ditt och mitt liv. Om vi är medvetna om saker och ting

som kan binda oss? Eller ”sover vi bort det”?

Kanske kan jag genom texten lite få lyfta bort bördan på något sätt?

För visst kan i alla fall jag nog vara ganska bunden av svårigheter kanske?

Saker som jag kanske inte ens är medveten om? ”Sover bort”?

I samma kapitel kan vi läsa om hur församlingen ber för Petrus.

De bad uthålligt (v.5). Tänk vad böner kan få betyda. De kan få bära. 

Önskar mycket till oss att få känna oss burna. 

Gärna tillbaka också. Att även den som ber får känna sig buren.

Ett arbete i lag.

övertygad om att vad Gud hade lovat, det var Han också mäktig att hålla.

Rom.4:21

Vi är inne i veckan med temat Guds mäktiga verk.

Kanske har jag redan berättat om löftet till mig från

Gud att bli frisk?

Jag gissar att det nog är 13 år sen kanske. Jag har en 

del svårt med det. Känner mig inte så särskilt sjuk.

Visst är det saker jag inte kan göra, och saker jag

fått försaka (det ger sorg), men riktigt sjuk känner

jag mig inte. Är det fel tro?

Jag kommer ändå aldrig att sluta tala och påminna

om att Gud är stor. Att Gud kan.

Ibland tar det bara lite tid eller kanske ser annorlunda

ut?

I kapitel 10 (Apostlagärningarna) läste vi om det där ”timandet”. 

När Petrus kommer tillbaka hem börjar de anklaga honom för vad

han gjort.

Då får han berätta om hur det ju inte är skillnad på människor.

Att alla har värde för Jesus. Varenda människa har rätt att bli en kristen.

Dels kan jag tänka på värdet av oss. Det är bra att påminna om att vi alla

betyder. Ingen är mer värd eller mindre. Lika.

En hel del tänkte jag på vittnandet. Om att Petrus berättade vad han varit

med om. Och han berättade utan att bli sur eller förebrående (?). Petrus

berättade steg för steg står det. 

Petrus ville ha med sina vänner tänker jag. Och jag tänker att även för fiender

skulle han nog talat steg för steg. 

Funderar... Tänker att det ställer krav på dig och mig som kristen kanske att

själva ha bakgrund i det man talar om. 

I skolan är en uppgift att skriva om sin frälsnings syn och tanke. Det kan bli

övning i ”steg för steg”. 

I vers 21 står det om att Herrens hand var med dem. Vi kan nog göra mycket

”steg för steg” själva och i egen kraft. Men låt det aldrig vara så. Alltid med

Herrens hand. Då vittnar vi tryggt.

Jesus svarade: "Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra,

och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta.   

Joh.6:35

Jag läser i Apostlagärningarna. I kapitel 10 handlar om när

Kornelius får se en syn. Och det handlar om när Petrus får se

en syn.

Läs gärna kapitlet. Man kan se hur ”timad” Gud är.
Ja jag tänker på att Gud gör i rätt tid. Han har koll.

Vi behöver inte känna oro för att Gud ska glömma oss,
jag behöver inte. Du behöver inte.

Visst kan det vara flera tillfällen som man inte alls förstår

vad som händer, men vi får släppa taget tänker jag. Släppa

det här med att ha kontroll hela tiden.

Petrus förresten trodde ju att det var någon slags skillnad på

människor. Bara de omskurna kunde få tro på Jesus.

Så då fick han se i en syn att det ju inte vara skillnad,

att alla var värda. Alla kunde få tro.

Och precis då kom det oomskurna till honom och bad

om hjälp. Innan synen hade han kanske inte accepterat dem,

men nu hade Gud visat att de var värda. Ser du ”timandet”?

Kan bibeltexten få betyda för oss idag? För mig? För dig?

För mig lyste ”timandet” tydligt på något sätt. Ja att Gud är

så stor och Han bryr sig om oss.

En del kan jag tänka att du kanske får för dig att tänka att du

bara är en bricka i Guds spel. Så gör Han med dig som Han tänkt.

Jag blir ledsen om du tänker så. Då är det som om jag skrivit illa om Gud.

Gud skulle aldrig tvinga sig på dig.

Men jag tänker att möjligheten finns att leva ett liv som Petrus eller

som Kornelius. Ett liv som handlar om en nära relation med din och min Gud.

När jag läser kapitlet väcks en längtan i mig att få leva tillsammans med Jesus.

Alltid nära. Alltid öppen för om Han vill lära saker.

Petrus lärde sig inte på en gång. Ändrade inställning. Nej han fick vara med

om synen tre gånger (för all del få gånger tänker jag). Vi behöver inte ha bråttom

eller stressa fram oss till ”perfekta”. Vad är det "perfekta"? Låt din tanke ta tid.

Men börja gärna med att vara villig till Guds tankar tänker jag. Jag vill!

Och lita på ”timandet”. Jag vill. Vår Gud har kontroll.