Vad skall vi nu säga om detta? Är Gud för oss, vem kan då vara emot oss?

Han som inte skonade sin egen Son utan utlämnade honom för oss alla,

hur skulle han kunna annat än också skänka oss allt med honom? Vem kan

anklaga Guds utvalda? Gud är den som frikänner. Vem är den som fördömer?

Kristus Jesus är den som har dött, ja, än mer, den som har blivit uppväckt och

som sitter på Guds högra sida och ber för oss. Vem kan skilja oss från Kristi kärlek?

Nöd eller ångest, förföljelse eller hunger, nakenhet, fara eller svärd?  Det står ju skrivet:

För din skull dödas vi hela dagen, vi räknas som slaktfår.

Men i allt detta vinner vi en överväldigande seger genom honom som har älskat oss.

Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller furstar, varken något som

nu är eller något som skall komma, varken makter, höjd eller djup eller något annat skapat

skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.

Rom.8:31-39

Ville bara ha med ett till ord utifrån söndagens texter. 

Ingenting. Ingenting kan skilja dig eller mig från Guds kärlek.

Det är en hjälp för oss att veta.

Veckan handlar om att hjälparen kommer. Det här kanske kan 

hjälpa oss lite i tanken att veta vad det innebär med hjälp?

Det här blir lite test hur jag mår? Inte jättebra. Tre inlägg gick bra.

Undrar om jag skulle vågat gå fram till Paulus eller kanske få en böneduk?
Vet du att det fortfarande är något man använder. Ber att Guds kraft ska vara i den
Och lämnar sedan till den sjuke.

Kanske var det en slags ”mellanhand” i de fallen? Ja först orkade ju inte den sjuke gå ut
och sen var det ju inte Paulus som gjorde frisk, men han var en kanal. Han var en vattenslang.   
Fäst vid källan.

Han är som ett träd planterat vid vatten och som sträcker ut sina rötter till bäcken.

Det fruktar inte om hetta kommer, dess löv är alltid gröna. Det blir inte förskräckt

om ett torrt år kommer, och det upphör aldrig att bära frukt. 

Jer.17:8

Veckans tema: att växa i tro. Jag önskar dig och mig mycket av att 

få växa i tro. Upptäcka mer av Gud. Gärna upptäcka mer av livet

tillsammans med Jesus.

Och tider kan komma som känns som torra och svåra, men det är

hopp i texten. Men den som förtröstar på Herren står det om, behöver

inte frukta. Där växer vi.

Paulus var i Korint. Där träffade han Akvilla och Priskvilla.

När jag var riktigt ung var de såsom ett föredöme för mig.

Händelsen där i Korint,

Det hände sig så att på veckorna jobbade de tre som tältmakare.

På sabbaten  undervisade Paulus i synagogan. Förde samtal.

För mig, som kanske 20, lät det så fint. Fortfarande fint. 

Ja jag skulle va lärare och jobba extra ibland.

Det blev inte så. Hälsa satte stopp. 

Hur ska man göra med det som inte blev? 

Tänker att det nog är en hel del viktigt att fokusera på det som ändå ÄR.

Låta det få betyda. Vara glad och tacksam för det.

Jag behöver inte läsa så många verser till för att bli påmind om att inte låta

det som går emot få fäste. Försök lämna. Ja se det som ändå ÄR.

Men de gick emot honom och hånade honom. Då skakade han sina kläder 

Apg.18:6

Vers 9 och 10 ger längtan efter den där nära relationen med Gud.

Vetskapen om att Han bär och skyddar. 

En natt sade Herren i en syn till Paulus: "Var inte rädd, utan tala och tig inte!

Jag är med dig, och ingen skall angripa dig och göra dig något ont, ty jag har

mycket folk här i staden." 

Apg,18:9-10

Från vers 23 handlar om Apollos. Han känns lite som mig kanske?

Apollos var brinnande och kunnig. Han ville berätta om Jesus.

Det var ändå inte så att han kunde riktigt allt (vem kan det), men han hade

en slags iver.

Sen ville Apollos fara vidare. 

När Apollos sedan ville fara över till Akaja, skrev bröderna till lärjungarna

och uppmanade dem att ta emot honom. Han kom dit och blev till stor hjälp

för dem som genom Guds nåd hade kommit till tro.

Apg.18:27

Vad skönt det känns att läsa om hur han hade människor bakom sig.

Kanske var det ungefär som när Thore hjälpte mig till radion? Tänk vad

viktiga vi är för varandra att ”ge en positiv knuff”. Heja dig som knuffar!

Det var några tankar utifrån Apostlagärningarna 18.

 Jag vill lära mig. Det var inte Paulus och Timoteus eller

Paulus och Silas. Det var de tre.

De tog vägen över Amfipolis och Apollonia och kom till Tessalonika,

där judarna hade en synagoga. Till dem gick Paulus som han brukade,

och under tre sabbater samtalade han med dem utifrån Skrifterna

Apg.17:1-2

Om jag förstått rätt av ytterligare sammanhang handlar det om de tre.

De fick vara med om att samtala utifrån skrifterna. Tänk när vi mer och

mer förstår värdet i att samtala. Att fundera.

Jag får göra det en del här på bloggen. Glad för. 

Paulus ställde sig nu mitt på Areopagen och sade: "Athenare, jag ser av

allting att ni är mycket religiösa. 

Apg.17:22

Paulus är ett föredöme på så sätt tänker jag att han utgår från det som redan finns.

Tron som är. Och tar vara på det.

Kommer ihåg en gång för länge sen när jag bodde i Töreboda. Några vänner skulle

komma på besök. De ringde.

För att kunna lotsa dem på deras färd var jag tvungen att veta var de var just då.

Vad vi hade att utgå ifrån.

Då kunde jag berätta nästa steg.

Kanske är det på liknande sätt när man ska försöka berätta om Jesus? Den som

är troende kan ju inte bara ”banka på” och tro att allt är redan klart.

Vi behöver visa hänsyn till människor tänker jag. Säkert mer hänsyn.

Så här säger Jesus:

Jag är dörren. Den som går in genom mig skall bli frälst,

och han skall gå in och gå ut och finna bete. Tjuven kommer

bara för att stjäla, slakta och döda. Jag har kommit för att de

skall ha liv, ja, liv i överflöd.

Joh.10:9-10

Det har dröjt innan jag skrev om kapitlet, men det kommer enligt schema.

Ja, jag blev förvirrad. Först står det om Paulus och Timoteus och senare om

Paulus och Silas. Kanske inte riktigt har betydelse ändå för tankar jag får?

Läkaren Lukas skrev så att jag inte riktigt förstår. Det gör inte att jag tror

mindre på händelserna. Något vill jag dela med dig.

Under Andens ledning

Sedan tog de vägen genom Frygien och Galatien, eftersom de av den helige Ande

hindrades från att predika ordet i Asien. Och när de nådde Mysien försökte de bege

sig till Bitynien, men det tillät inte Jesu Ande. Då for de genom Mysien ner till Troas.

På natten såg Paulus en syn. En man från Makedonien stod där och bad honom:

"Kom över till Makedonien och hjälp oss!" När han hade sett denna syn, försökte

vi genast ta oss till Makedonien, eftersom vi förstod att Gud hade kallat oss att predika

evangeliet för dem.

Apg.16:6-10

Visst kan man känna lite av känslan av spännande liv? De visste inte vad som skulle

komma eller hända. 

Jag tänker mycket på den nära relation de hade med Gud och med Den helige Ande.

Och de litade på ord och drömmar de fick.

Samtidigt... Kan nog känna mig lite trött. Hur skulle man orka, hur skulle jag orka,

leva under en sån slags press? Jag klarar ju inte så bra att gå kurs på distans...   

Kan det nog inte vara så att Gud ändå ger den press eller stress som Han vet att vi klarar?

Gud utsätter inte för fara. Det kan jag inte tänka.

”Var inte rädd, han vakar över oss.
Var vid gott mod, trots bördorna du bär.
Lämna till Gud att sörja och förse oss.
Trots livets kamp han evigt trogen är.
Var inte rädd, han lämnar aldrig oss.
Från död till liv han leder sina får.”

Texten är hämtad från skiva med Erik Tilling, I Din hand ligger mina dagar.

När vi kanske börjar längta efter mer ”Paulus-liv” så är Jesus där och stöttar tänker jag.

De fick många rapp och kastades i fängelse, och fångvaktaren fick befallning att noga bevaka dem.

När han hade fått en sådan befallning, satte han dem i det innersta fängelserummet och spände fast

deras fötter i stocken.

Vid midnatt var Paulus och Silas i bön och sjöng lovsånger till Gud, och de andra fångarna lyssnade

på dem. Plötsligt kom ett kraftigt jordskalv, så att fängelset skakades i sina grundvalar. I samma

ögonblick öppnades alla dörrar, och allas bojor lossnade och föll av. 

Apg.16:23-26

Nu handlade det om Paulus och Silas. En berättelse du kanske hört i söndagsskolan.

Hur kunde det komma sig att de började sjunga lovsånger mitt i det svåra?

Det kanske, var nog säkert, en styrka för dem. Att se bortom det som tycktes så svårt.

De kan vara ett föredöme för mig. 

Försök gärna se det som är gott i det som kanske är svårt.

Jag är den goda (äkta) herden (en bild och modell på hur en verklig herde är).

En god herde ger sitt liv för fåren. Men den som är lejd och som varken är herde

eller ägare av fåren, han överger fåren och flyr när han ser vargen komma, och
vargen attackerar dem och skingrar dem [fårhjorden]. Den lejda arbetaren beter

sig så eftersom han bara är lejd (arbetar för sin lön) och inte bryr sig om (är intresserad av)

fåren.

Jag är den goda (äkta) Herden och jag känner (känner igen, har en personlig relation med) 

mina får och de känner(känner igen, har en personlig relation med) mig, på samma sätt som

min Fader känner mig och jag känner (har en personlig relation med) Fadern, och jag ger

mitt liv för fåren. Jag har också andra får [hedningar, icke judar] som inte är från den här

fållan [Israel]. Jag måste också leda dem (driva, dra dem till mig), och de ska höra min röst,

och så ska det bli [de ska bli] en hjord och en herde.

Joh.10:11-16 (Svenska Kärnbibeln)