Ty sparven har funnit ett hus

 och svalan ett bo åt sig,

 Ps.84:4

 

Igår hörde du om fågeln som 

sökte tillit och tro. Det var när

jag läste denna texten som jag

kom att tänka på sången.

 

Önskar oss finna ro. 

För det mesta, när det är som vanligt, kommer 

en hälsning på morgonen kl 9, men idag dröjer 

det till nu. 

Önskar oss tillit och tro.

En hel del för min egen skull, men kanske

vill du följa med i ordet.

 

Jag har valt Romarbrevet. Det är Paulus som

skriver. 

 

Kan hända är han inte alltid lätt att förstå,

men lite prövar jag.

 

Tänker att jag hänvisar till ett kapitel åt

gången. Kanske blir det någon enstaka

vers? 

 

Börjar med ettan. 

 

Jag anar att jag misslyckas… tänk vad

tråkigt att nästan på känna misslyckande

innan man börjat. 

 

Det handlar om att jag ser att ordet jag

läser har så mycket av tankar i sig. Tankar

jag nog kommer vilja dela. Så här är det

ett ganska ok misslyckande.

 

Från en sida kunde jag hämta information 

om Paulus resor. Och om hur han hade det.

Paulus resor

 

Rom Paulus predikade här i två år under husarrest 

(Apg 28:16–31). Han skrev också epistlar, eller brev, 

till efesierna, filipperna och kolosserna och till Timoteus 

och Filemon medan han hölls fången i Rom.

 

Vilken omsorg Paulus hade för människor

han mött. Han längtade att se dem. Det får

du troligen läsa om senare.

 

Jag kan tänka lite ”wow” när jag läser om att

Paulus predikade när han var i husarrest.

 

Det är verkligen så att det inte finns något 

som kan stänga inne Guds ord. Om vi så

är i någon slags husarrest. 

 

Jag kom aldrig in i kapitel ett. Började 

mest bara tänka på kraften i Guds ord. 

Som når över alla gränser. Kanske når 

det till dig?! 

 

Jesu kärlek. Guds nåd. Som jag vill 

”ropa” ut till dig härifrån. 

 

Paulus börjar förresten med att presentera 

sig. Det är bra med presentation. 

 

Jag har haft jullov en del, men nu hoppas

jag vara tillbaka. Ulrika Vattenslangen

Gustavsson som gärna påminner dig om

Guds kärlek till dig. 

 

 

När jag vaknade idag fick jag för mig

att det var onsdag. Tänkte att jag skulle

skriva om Esra. Så såg jag nu att det är 

torsdag.

 

Har npg haft lite för långt uppehåll.

 

Det är första dagen på år 2015, och det

har då och då varit en dag att be för olika

ämnen.

 

På slutet väntade jag bara. Lade sällan 

in någon film. Några skrivna böner blev

det.

 

Det är ju nyårsdagen idag. År 2015 börjar.

 

Jag är ledsen att säga att min första dag på

året blev en ledsen dag. En trött dag.

 

Tycker verkligen inte om. 

 

Ute blåser det. Mycket.

 

Ibland kan livet kännas alldeles för mycket

storm. Gillar inte.

 

En bön skulle naturligt bli att försöka hålla 

fast vid Gud. Han håller fast i oss. Han hjälper

oss i det som kommer. 

 

Tack Gud att Du håller tag i mig i året som

kommer. Du lämnar aldrig.

 

Imorgon fredag ska jag pröva att ha text

utifrån nya testamentet. Mycket lutar åt

Romarbrevet. 

Igår skickade jag en julhälsning åt alla möjliga håll.

Jättefin. Typ. Med önskan om framtidstro. Och det 

var bra.

 

 

 

Idag kan jag på sätt och vis känna stress från orden.

Det var inte meningen om du kände så.

Jag kan bli ganska mycket trött av att försöka kämpa

fram någon slags tro. Så jag vill lägga till vila också.

Att få slappna av. Jag behöver.

Vaknar ofta med en slags rädsla för hur dagen ska bli.

Då är inte så lätt att hurtigt säga att ”tro på framtiden”.

Med åren har jag blivit lugnare tror jag.   

Ja, jag önskar dig och mig att vi ska våga hoppas på 

framtiden, så som vi orkar. 

Jag råkade säga en gång eller två eller fler att jag

längtar till efter jul… Och jag som trodde att det 

mest var vårdepression. Ska det börja redan nu?

Önskar oss vila och att få slappna av.

Nu har vi kommit fram till de allra sista

verserna i Jakobs brev. Dem som jag 

nästan har bävat för att skriva om. 

 

Vet inte riktigt varför, men jag antar 

att det är för att i en del av texten nämns

den sjuke.

 

Ser nu att det är flera saker att skriva om.

Hade nästan kunnat skriva om vers för

vers, och kommit till vers femton i januari. 

 

Någon gång ska jag ju ändå. Jag tror att 

när jag skriver nu kommer jag på något

sätt känna mig ”naken”. 

 

Jag skrev om att den sjuke nämndes…

Jag är så mycket trött på att vara ”den

sjuke”. Det gör ont i mig. Jag har, tro 

det eller ej, nog ganska svårt att bara

låta mig vara. Sätter så stor skuld på 

mig. 

 

Jag kopierar in texten och eventuellt

kommer du att fortsätta läsa, men jag

lovar inte så mycket av uppmuntran 

kanske. Kommer själv få se under 

tiden.  Om jag skriver långt, lite med

vilje, kanske det blir som min dagbok.

Du behöver inte läsa. 

 

Trons bön

 

Framför allt, mina bröder: svär ingen ed, 

varken vid himlen eller vid jorden eller 

vid något annat. Låt ert ja vara ja och 

ert nej vara nej, så drabbas ni inte av domen.

 

Får någon av er lida, ska han be. Är någon glad, 

ska han sjunga lovsång. Är någon bland er sjuk, 

ska han kalla på församlingens äldste, och de 

ska be över honom och smörja honom med olja 

i Herrens namn.  Trons bön ska bota den sjuke, 

och Herren ska resa upp honom. Och har han 

begått synder, ska han få förlåtelse för dem.

 

Bekänn därför era synder för varandra och 

be för varandra så att ni blir helade. Den rättfärdiges 

bön har stor kraft och verkan. Elia var en människa 

med samma natur som vi . Han bad en bön att det 

inte skulle regna, och då regnade det inte över landet 

under tre år och sex månader. Sedan bad han igen, 

och då gav himlen regn och jorden bar sin gröda.

 

Mina bröder, om någon bland er kommer bort från 

sanningen och någon återför honom,  så ska han 

veta att den som återför en syndare från hans 

villoväg räddar hans själ från döden och 

överskyler många synder.

Jak.5:12-20

 

Nu ser jag ju att texten inte alls handlar

om bara den sjuke… 

 

Det är även om hur du och jag ska leva. 

Att låta ett ja vara ett ja och ett nej ett nej. 

 

Det handlar om hur vi med tro kan få 

be och tro på och se under. 

 

Det handlar om att bekänna synder, 

bekänna det som har blivit fel. 

 

När jag läste texten tänkte jag mest

på den sjuke som skulle bli frisk.

Och så fick jag för mig att verserna 

handlade om det. Och jag blev rädd. 

 

Jag gjorde tidigare en film om att 

jag kunde känna rädsla för de där

undren…

 

Visst låter det jätte konstigt. Det 

borde vara en sak att bara längta 

till.  

 

Jag tyckte om orden om att ”resa upp”.

Då behöver jag inte vara rädd. Då

försvinner jag inte.  

 

Jag har tänkt ganska mycket på ansvar

de senaste dagarna om. Ja, att jag skulle 

ha ett ansvar att bli frisk.

 

Nu när jag är en kristen. Vi sjunger

om att Gud helar oss när vi tar 

nattvarden. Det gjorde ganska 

ont i mig när jag firade nattvard

senast och inte blev frisk. Inte 

då heller. 

 

Är kanske något fel på mig då. 

 

Önskar det hade blivit något 

uppmuntrande i orden. De var

bara ett slags ”armarna upp” och

”förstår inte” och ”ledsen”.   

 

Men… hur det än kommer gå 

i fortsättningen kan vi väl hålla 

fast vid att vi fortsätter be. 

 

Får någon av er lida, ska han be. 

Jak.5:13

 

God är Herren , en tillflykt på nödens dag, 

Han känner dem som flyr till Honom.

Nahum1:7

I kapitel åtta får man följa med i vad som hände.

Namn räknas upp. Antal nämner man och olika 

dyrbarheter. 

Jag kunde känna någon slags glädje när jag läste 

att även de som kom senare räknades upp. 

av Adonikams söner några som kom senare, 

vilka hette Elifelet, Jegiel och Semaja, och 

med dem 60 män.

Esra.8:13

Jag har ingen aning om varför de kom senare.

Men de var viktiga att nämna att de var med. 

Det tyckte jag om.

Visst kan man, jag, nog ganska ofta känna

mig som den där senare. 

Ibland får vi för oss att tänka att de inte räknas,

men det gör de. Det gör du. Det gör jag.

En annan tanke jag fick när jag läste kapitlet

var tacksamheten som fanns för människor som

kom i Esras närhet.

Eftersom vår Guds goda hand var över oss, 

sände de till oss en förståndig man, en ättling 

till Maheli,

Esra.8:18

Tänk när vi börjar se alla de goda människor

som finns runt oss. Tänk när vi börjar tänka

på att tacka. De som är gåvor till oss. Du som

är en gåva till andra. 

Två av verserna får mig till en ytterligare tanke.

Det handlade om att be om hjälp. Nu tycker 

ju jag att Gud är den stora hjälpen att försöka

lita på, men tänk när vi mer börjar förstå och 

se att vi kan hjälpa varandra. Vara ett stöd för

varandra. 

Men sluta aldrig att be Gud om hjälp. Det 

tänker jag. Bort med stolthet åt alla håll.  

Ty jag skämdes för att be kungen om soldater 

och ryttare till vårt beskydd mot fiender på vägen. 

Vi hade ju sagt till kungen: "Vår Guds hand är 

över alla dem som söker honom, så att det går 

dem väl, men hans makt och hans vrede är 

emot alla som överger honom." Därför fastade 

vi och sökte hjälp av vår Gud, och han bönhörde 

oss.

Esra 8:22-23

 

Det var här jag avslutade, men var jag klar?

 

Troligen inte, men ibland kan man nog få

låta sig släppa tanken? 

 

Det har handlat om att även den som känner

sig halka efter och komma senare är betydelsefull,

värd att nämna.

 

Det handlade om att se värdet i varandra. Vi är

gåvor. 

 

Var inte heller rädd att be om hjälp. Om hjälp 

från Gud och om hjälp från andra människor.