När det blåser.

Jag hade tänkt lägga in sången om Jesus

som vår fast klippa. Kunde sånt förut,

men jag har liksom glömt.

Med tanke på textren ovan (läs om du vill)

skulle jag gärna vilja påminna dig och mig

om att Jesus är vår fasta klippa.

Radion på söndag är förresten 19.30-21

Redan 18 kan man börja lyssna!

Jag hör av mig. Avokadosoppa snart.

Jag har ju en liten farm på Facebook.
Där på datorn. Farmville heter spelet.

Jag vill helst inte att den ska växa och bli stor

så den tar för mycket tid. Nu är den mest bara

lite lek för mig. Kan ge nappflaskor till sina grannar

så man kan bygga en plats för föl eller kalvar att växa

upp på. Man kan ju också ge ”blanketter” (filtar).

Idag såg jag något tokigt. Jag hade sått tulpaner

på alla plättar utan en. Den stod där tom. Står nu också.

Jag tog kort på den för det kanske är så man känner ibland?

Bortglömd. Utanför. Ensam mitt ibland alla.

Vad jag önskar att ingen ska behöva känna så.

Inte jag. Inte du. Ingen.

Tyvärr kan det ändå bli så ibland att vi glömmer varandra.
Glömmer att ge av vår tid. Glömmer att ge bara ett ord.

Det som du säger, det kort du skickar, det leendet du ger,       

allt det där lilla, det goda du gör betyder så mycket för en medmänniska.

Vi kan glömma, men Gud glömmer aldrig bort.

Han tänker på dig. Han ser dig alltid. Och Gud söker dig.

Vill gärna ha tag på dig. Han söker överallt skrev jag om en gång.

Fortfarande finns det kvar tankar om Judas brev.
Men här kommer en liten händelse i vardagen
som talade till mig.

Jag råkar ha en liten gård på farmville.
Mysing skrev också om det en gång. Här.

Jag tänkte att det skulle vara ett litet stall till hästarna.
Till slut var det bara en enda liten hästsko som saknades.
Ja, jag vet, leken har ingen som helst verklighetstanke.

Så fick jag en hästsko. Jippi! Nu kunde jag bygga klart.
Men vet du vad... Tre, eller snarare fyra gånger försvann
gåvan utan att jag kunde använda den.

Det slutade så att jag sa att jag skulle blogga om det.
Och här är den. Judas brev kommer senare.

Visst kan det kanske vara så i livet ibland?
Man försöker och försöker, men på något sätt
misslyckas det.

Kanske handlar det om att man så gärna vill använda
en gåva som man upplever att man fått?

Eller man kanske tänker att man gör fel.
Och misslyckas därför. Eller så är man rädd
för att misslyckas.

Idag läste jag på en blogg som jag ofta kollar in på.
Länka till den här kanske passar in? Här.

Kan verkligen rekommendera sidan! Fridens pensionat.

Ja, för jag tror att Gud aldrig ger upp.
Han kastar inte bort din gåva.
Det vill jag påminna även mig om

Du är älskad.

Så skrev jag på youtube, våga flyga.

Ville se vad de gav mig för förslag.

Lisa Ekdahl sjunger om tveksamhetens tid.

Ja, jag är kanske lite frågande nu.

Så undrar hon om hon vågar be honom stanna...

Där skulle jag helst vilja ha en egen text,

eller i alla fall svara - klart att Gud stannar!

Han överger aldrig dig eller mig. Tack!

Tänkte på en enkel sak idag när vi lämnade bilen.

Vi trycker lås på den, med en sån där knapp.

Det brukar inte vara några problem alls, men idag...

Ja, då tutade den och gav en liten signal när Mysing låste.

Blinkade gjorde den också.

Sa sen att den var så gullig. Ville ju varna oss att den inte

var ordentligt stängd.

Och jag... Är ju bra på att fundera lite mer.

Är vi bra på att varna? Att se varningssignaler i våra egna liv?

Att känna och förstå att man inte orkar eller kan mer?

Var gärna rädd om dig!

Jag vet förresten en som är väldigt rädd om dig:

Jesus

När vi åt frukost och var klara.

Då skulle jag stänga igen smörpaketet.

Men vad? Det räckte inte till. Konstigt.

Vet du vad?! Det kan känns lite så i livet ibland.

I alla fall kan det vara så för mig.

Alltså nästan som att man inte räcker till. 

Så trött. ”Det skulle jag göra, och det.”

Så hamnar man där, där man känner att man inte räcker till.

Då tänkte jag på Gud. Och om hur det talas om att Han når

oss när vi är på höjden och når oss när vi är i djupet.

Det vill jag tro på. Tro för dig och tro för mig.

En bön om att Gud ska komma ihåg och tänka på...

Ja, Gud kommer ihåg mig, Gud kommer ihåg dig.

Han tänker på dig.

Läs gärna Psalm 25 också. Den kanske kommer här om ett tag?

Psalm 25

Bön om Guds nåd och ledning

Av David.

Till dig, HERRE, lyfter jag min själ. 
Min Gud, på dig förtröstar jag. Låt mig inte komma på skam, 
låt inte mina fiender jubla över mig. 
Nej, ingen kommer på skam som hoppas på dig. 
På skam kommer de som utan orsak handlar svekfullt. 
HERRE, visa mig dina vägar, lär mig dina stigar. 
Led mig i din sanning och lär mig, ty du är min frälsnings Gud. 
På dig hoppas jag alltid. 
Tänk, HERRE, på din barmhärtighet och din nåd, 
ty de är av evighet. 
Tänk inte på min ungdoms synder och på mina överträdelser, 
utan tänk på mig efter din nåd, för din godhets skull, HERRE.

HERREN är god och rättfärdig, därför undervisar han syndare om vägen. 
Han leder de ödmjuka rätt, han lär de ödmjuka sin väg. 
Alla HERRENS vägar är nåd och sanning 
för dem som håller hans förbund och vittnesbörd. 
För ditt namns skull, HERRE, förlåt min missgärning, ty den är stor. 
Den som fruktar HERREN får undervisning av honom om den väg han skall välja. 
Hans själ skall bo i det goda, och hans efterkommande skall ärva landet. 
HERREN umgås förtroligt med dem som fruktar honom, 
sitt förbund gör han känt för dem.

Mina ögon ser alltid upp till HERREN, 
ty han drar mina fötter ur nätet. 
Vänd dig till mig och var mig nådig, 
ty jag är ensam och betryckt. 
Mitt hjärtas ångest är stor, för mig ut ur min nöd! 
Se till mitt lidande och min möda, förlåt mig alla mina synder. 
Se, hur många mina fiender har blivit, 
hur de hatar mig med våldsamt hat. 
Bevara min själ och rädda mig, låt mig inte komma på skam, 
ty jag flyr till dig. 
Låt oskuld och ärlighet bevara mig, 
ty jag hoppas på dig. 
Gud, befria Israel, ur all dess nöd.