På sin färd till Jerusalem tog Jesus vägen genom Samarien och Galileen. När Han var på väg in i en by, kom tio spetälska män emot Honom. De stannade på avstånd och ropade: "Jesus, Mästare, förbarma dig över oss!" Då Han fick se dem, sade Han: "Gå och visa er för prästerna." Och medan de var på väg dit, blev de rena. Och när en av dem såg att han hade blivit botad, vände han tillbaka och prisade Gud med hög röst och föll ner för Jesu fötter och tackade Honom. Och han var samarit.  Jesus frågade honom: "Blev inte alla tio rena? Var är de nio?  Har verkligen ingen vänt tillbaka för att prisa Gud utom den här främlingen?" Och Han sade till honom: "Stig upp och gå! Din tro har frälst dig."

Luk.17:11-19

Innan jag somnade igår läste jag detta. Återkom idag.

Jag mår kanske svagt (?) lite dåligt. Jag menar att när

jag känner nästan som press när jag läser orden.

Vad ska vi kräva av den som är sjuk? När man mest bara

har nog med att andas, vakna och stiga upp på morgonen? 

Är medveten om orden jag skriver här och nu kanske inte passar

in på "min blogg". Ja, "stora, starka Ulle". Men så kan jag känna 

då och då.

Alltså trött och rädd för det som kommer. Jag har den allra

största respekt för dig. Du som kanske känner dig svag. Ledsen.

Tillbedjare. Ja den sidan är jag inne på nästan varje dag.

Vad bra när jag fick svaret om att ta en liten bit i taget.

Även små steg tar dig framåt. Det lyfte mig. Tack!

Ja så är det... Gud kräver inte stordåd av dig. Inte av mig.

Det kan jag inte tro. Däremot kan vi få ta små steg. Det lilla vi kan.

När jag skriver nu kan jag ändå känna förväntan. Ja att man börjar

med det där lilla lilla, och vem vet hur fortsättningen blir?

En dag ska jag länka det första jag gör. Kan bara inte låta bli nu.

Kommer du ihåg att jag var ledsen att boken

"Ett stort och mäkigt folk" inte kom tillbaka till mig?

Nu har jag fått tillbaka den! Via Bodafors antikvariat.

Jag beställde på onsdagen. På torsdagen hade jag den.

Har suttit en bra stund nu. Letat sånger. Du ska veta att just att skriva

här på bloggen betyder mycket för mig. Så tacksam.Var rädd om dig!

På måndagen satt vi kvar vid Lotta på Liseberg för att fotbollstjejerna skulle vara med. De fick visa sig i sådär fem minuter.

På tisdagen skulle vi nog strunta i Allsången. Men så såg jag att Lena Maria Klingvall skulle vara med. Henne ville jag helst inte missa. Så jag tittade. Vi.

Sen lärde jag mig att hon bara fick leda en allsång. Inte sjunga själv. Hade ju sett fram emot att höra henne. Så hon kommer här istället. Hon är ett föredöme. Klagade lite på SVT när de bara lät henne sjunga en allsång.

Ja livet blir inte alltid som man tänkt sig. Sjukdom kommer i vägen. Sorg. Men vi väntar bättre. Då finns inte sjukdom. 

Men du!?! Kan vi inte bestämma att NU är tid att leva. Nu är gott. Ta vara på det du har. Jag håller på att lära mig det. Vara tacksam för det man ändå har.

Det är inte alltid så lätt. Vill inte lägga börda på någon.

Bara lämna dig och säga "Gud är där".

Jag hörde denna igår och ville ha med den någon gång.

Idag. Man orkar inte alltid ändå kanske. Även om man vet.

Vet att Gud är där. Att Han bär. Att Gud älskar.

Det är då vi blir så viktiga för varandra. Gud har ju inte skapat

oss att klara allt själva. Vi behöver varandra. Behöver hjälpa i bön.

Hjälpa i handling. Se varandra. Ta vara på varandra.

Förut åskade det så jag stängde snabbt av datorn.

Därför lämnade jag inlägget inte helt klart.

Hoppas att du kanske redan har lyssnat på sången.

Ibland kanske det kan kännas så där dumt?

Inte färdigt på något sätt?

När jag läste i Lukas 13 idag blev jag uppmuntrad.

Det var om fikonträdet som inte bar frukt.

Vad skulle de göra med det?

Låt det stå kvar även i år,

tills jag har grävt omkring det och gödslat.

När jag läste de orden tänkte jag på "en chans till". Du är liksom inte i onödan. Gud slänger inte bort dig. Du kan modigt komma till Jesus. Berätta att du behöver "gödning". Behöver vård. Han går inte förbi dig.

Har suttit och kämpat lite. Går inte, går... Ja nu lade jag in sången här så att du säkert kan få höra den.

Han går aldrig förbi dig (Michael Johnson)

Jag ser hur du ensam och modlös satt dig ner, i en kamp du inte orkar kämpa mer. Om du inte får falla i Jesu armar, i vems armar ska du då falla i?

Han går aldrig förbi dig, Han vill förevigt vara din!

Din väg har känts lång och i stormarnas land har du famlat efter en skyddande hand. Om du inte finner ro i Jesu armar, i vems armar ska du då finna ro?

Han går aldrig förbi dig, Han vill förevigt vara din!

En smärta som bränner sönder din kropp, i din svaghet ser du inget hopp. Om du inte kan bli hel i Jesu armar, i vems armar kan du då bli hel?

Han går aldrig förbi dig, Han vill förevigt vara din!

Det var så att jag för en gångs skull skrev ett inlägg på hemsidan.

Hur bevarar man tron? Lyssna i alla fall gärna på sången. Jesus

finns där för dig!

Idag blev jag påmind om pratet. Ja det här att prata med varandra.

Bara "babbla". Prata massor. Det var när jag besökte Claras blogg

som jag kom att tänka på prat.

Om du inte har läst det jag skrev en gång om att Gud talar kan du

kanske ta tid till det nu? Gud talar. Om du vill.

Tala, prata, "babbla", viska, sucka. För att få lite tips på synonymer till prata använde jag en "synonymbok"

Surra var synonym liksom kackla. Men vet du vad?! Också samtala, samspråka och diskutera togs upp som förslag.

Jag tror att du och jag får samtala med Gud. Prata och "babbla" till Honom, men också lyssna. Jag tror på att Gud vill tala till oss. Till dig! Gud har många bra saker att säga.