modernatur

5 januari 2013 10:43

Hej!
Min man tipsade mig om denna fråga. Roligt, tänkte jag. Måste ju bara berätta.
Mina första år bodde jag med mormor o morfar och mormor och hennes familj tillhörde Filadelfia. Jag fick nog min barnatro från mormor och många av hennes värderingar. När jag var sju skulle jag bo med mamma o hennes nya man. Det var inte bra för mig, men jag hade min barnatro som jag fått med mig från mormor och den har följt mig genom livet och genom många tunga stunder och varit en tröst och även gett mig styrka och orka med. Ingen av mina tre barn går i kyrkan eller är med i någon församling, men dom delar mina värderingar i alla fall. Jag hade inte någon att dela min tro med eller gick i kyrkan förrän jag träffade min nuvarande man och flyttade hit till Kristianstad 2007. Fick då följa med till Östermalmskyrkan och där möttes jag av en värme och gemenskap jag aldrig tidigare upplevt.
Dom kände ju inte mig, men välkomnade mig ändå! Gudstjänsterna är både roliga och inspirerande, men framförallt känner man sig lugn och trygg i sin tro.
Tänk om jag kommit hit som ung? Vad roligt det varit. Om jag kommit hit när mina barn var små vad roligt och nyttigt det varit för dom? Det var ju bara en slump att jag kom hit. Eller? Jag kände mig ensam och bad till Gud att jag skulle träffa någon och jag tänkte ofta att jag skulle velat gå till någon kyrka eller någon församling så jag fick träffa andra troende. Tyvärr är det så att man måste vara stark för att våga gå själv till något man inte brukar gå till. Eller att man känner någon som tar med en dit i alla fall dom första gångerna.
Jag vill säga till alla som liksom jag aldrig varit med i en frikyrkoförsamling att pröva på! Gå dit några gånger och lyssna, se och känn efter.
En sak har jag lärt mig genom livet och det är att Gud hör bön. Många gånger har jag fått bönesvar, kanske inte just då, kanske inte förrän efter flera år, men svar har jag fått. Mina böner har kanske inte besvarats exakt så som jag trodde, men i slutändan blev det bra, kanske bättre än om det blivit så som jag velat. Att det tog tid kanske berodde på att det inte var "läge" för mig att få min bön besvarad just då.
Jag vill tacka för att jag fick skriva detta. Känns skönt att få dela med sig av sina tankar. Brukar läsa det du skriver och har lyssnat i bland på dig i radio.
Många varma hälsningar
Victoria Book

Ulrika

5 januari 2013 11:25

Åh vad fint! Tack för att du gav så mycket engagemang i frågan, skrev så mycket. Tycker om uppmaning att pröva gå. Och att du skrev om bönesvar. Vad mycket vi kan få med oss som barn tänker jag. Det betyder hur vi möter barn, och andra också. Tack för att du skrev. Det gav och ger glädje. Önskar dig omsorg från Gud!