Det var ett tag sen jag skrev. 

Två veckor såg jag... vad har jag haft för mig tro. 

Ja det har varit påsk, kanske var det så att jag kände

mig trött efter det?

Så kan man få för sig, jag, att då har ju tid till nya boken

varit. Men det har jag inte. 

Märkte idag att jag har ca fem timmar per dag som känns

ok? Fast på något sätt ger möten med goda människor ny

kraft. Men nu efteråt är jag trött.

Så många "borden"...

Och jag hade ganska mycket hosta i natt. Då blev jag vaken.

Tanken är trots allt att komma tillbaka.

Jag minns glatt kapitel nio. Då som jag också 

var tvungen att dela kapitlet i två delar. 

Då som det handlade om hur Gud alltid är 

trofast. Han ger bröd och vatten när vi behöver.

Så fint. Gud finns alltid alltid nära. Han har sin

blick till dig och mig. Han glömmer oss inte.

Men så kommer de där nästan förfärliga 

mellanperioderna. Då när det verkar som om

man inte ser någonting. Inte hör någonting.

Så blev det för mig när jag läste kapitel tio.

Visst kan jag nog se lite av engagemang och

vilja att göra rätt, men ja mest kändes det ”mellan”

när jag läste. 

Så som jag kände mig när jag skrev… känsla av

”mellan”. Att längta efter nästa…

Men å andra sidan… Skulle vi inte en del få 

stanna i ”tiden av mellan”. Jag behöver nog 

mer få tillåta mig att vara i det jag är nu. Inte

ha så mycket av tankar på ”sedan”. 

Jag märker att jag inte skriver något om själva 

kapitlet, mer om känslan jag fick.

Jag är en av dem som behöver tillåta sig

att vara här och nu. Inte oroa mig så mycket

för det som kommer sen. 

Önskar dig få känna lugn, även då det är

det där förfärliga mellanperioderna. Önskar 

oss vara nu.