Det blev tydligt för mig igår när vi åkte till Katrineholm.

Vi hade ställt in målet vart vi skulle. Jag hade lyckats

knappa in.   

Så skulle vi följa instruktionen. Kör så och så sa GPS:en.

Men man kunde inte se på skärmen vad slutmålet var.

På något sätt kändes det nästan lite läskigt. 

Vi kom fram!    

Tänker på livet. 

Ibland kan det nog kännas lite läskigt och man undrar

vad som händer.

Det där att inte vara säker på slutmålet stämmer dock inte

med den kristna tron. Nej, vi får veta och vara trygga i att vi

vet att vi ska till himlen. Du kan få vara trygg.

Men livet här... Inte alltid man ser så tydligt vilka steg man ska ta

eller åt vilket håll.

Kan inte tänka heller att vi ska veta precis allt, att vi ska va stryrda

som av en GPS.

Det kan ju inte vara meningen. Då är inte Gud kärleksfull. 

Jag tror på att Gud önskar oss gott. 

Kan hända är det istället så att Gud lockar oss på vägen?

Lockar att lära känna Jesus mer? Lockar att gå?

Det kanske är ett sätt från Gud att leda? Inte styra med GPS,

men locka att gå. Vi ser inte riktigt allt som väntar under vägen

(tror inte vi vill det heller), men vi vet slutmålet.

Önskar dig och mig en spännande (så mycket vi orkar lägger jag till),

rolig, intressant, givande, god väg att vandra.